Den eviga väntan
Om det finns något jag ångrar med min sjukdomsperiod, som jag önskar att jag gjort annorlunda, så är det att jag skulle vågat ta steget till ett friskare liv tidigare. Det gick två år innan den riktiga vändningen kom, då jag blev inlagd på sjukhus. I två år lät jag sjukdomen ta över mitt liv. Jag hade inte hunnit dyka så djupt ner i sjukdomsträsket om jag hade vänt om till det rätta hållet tidigare. Jag hade haft kortare väg att simma upp till ytan.
Jag vill slå ett slag för att ta tag i problemet nu. Inte imorgon, inte nästa vecka, inte om en stund. Det är nu vi börjar. Det är nu vi tar tag i det där som känns jobbigt. Vi kan börja försiktigt och stegvis utmana oss, men vi börjar med något här i detta nu.
För att ta sig ur ortorexi krävs mycket jobb, vilja och mod från eget håll. Att ta första steget i rätt riktning kan kännas omöjligt och därför skjuter vi gärna upp det, hittar anledningar till varför det är bättre att vänta till senare tillfälle. I själva verket gör vi det bara svårare genom att vänta. Vi tar avstånd från vändningen, säger till kroppen att det är okej att fortsätta behandla den på det sätt sjukdomen vill ett tag till. Vänjer kroppen vid sjukdomens beteende. Vi måste våga för att vinna. Idag vågar vi. Idag vänder det. Idag gör vi det. Tillsammans. Behöver man stöd pepp och hjälp så frågar vi efter det. Av vänner, familj, här på bloggen eller där vi tror att vi kan hitta stöd. We can do it!
