Ångestladdad träning
Timmarna innan mina benpass får jag en olustig känsla i kroppen. Kanske är det ångest. Jag bara längtar efter att få passet överstökat, få den där sköna endorfinkicken.
Känslan när man lämnar gymmet efter ett hårt benpass är riktigt skön, men varför denna ångest innan? Inför ryggpassen, axelpassen och andra träningspass känner jag mig ofta motiverad och taggad, men just benträningen är ångestladdad. Är det prestationsångest? Är jag rädd att jag inte ska vara tillräckligt bra? Kör jag för hårt, är det kroppen som gruvar sig för hård fysisk anträngning? När jag väl kommit igång med träningen, efter uppvärmningen försvinner ångesten, jag blir istället fokuserad och koncentrerad.
Känslan när man lämnar gymmet efter ett hårt benpass är riktigt skön, men varför denna ångest innan? Inför ryggpassen, axelpassen och andra träningspass känner jag mig ofta motiverad och taggad, men just benträningen är ångestladdad. Är det prestationsångest? Är jag rädd att jag inte ska vara tillräckligt bra? Kör jag för hårt, är det kroppen som gruvar sig för hård fysisk anträngning? När jag väl kommit igång med träningen, efter uppvärmningen försvinner ångesten, jag blir istället fokuserad och koncentrerad.
På sociala medier läser jag andra som skriver "brutalt benpass väntar, åh vad jag längtar!". Jag hoppas verkligen att dom menar det, att dom verkligen längtar, för det är så jag tycker att träningen ska vara. Något man ser fram emot. Det är även då, när vi gilar det vi gör, som vi får dom bästa resultaten.
Kanske borde jag skippa passen som ger ångest och fokusera på annat? Samtidigt vill jag ju köra just dom passen, för dom är ofta roliga när man väl kommit igång och efteråt är känslan helt underbar.
Känner ni igen er? Vad tänker ni om ångestladdad träning?
Turkiet, 2013
