Min kamp genom ortorexin
Sjukdomen ortorexi har präglat mitt liv under de senaste fyra åren. Allt började sommaren 2010 då sjukdomen kom smygande och sedan dess har mitt liv förändrats väldigt mycket. Jag har bestämt mig för att berätta om min fight med ortorexin.
För att undvika att detta blir världens längsta inlägg har jag valt att dela upp det i
1. Hur det började
2. Hur ortorexin tog över
3. Vändningen
4. Dagsläget
Hur det började
Sommaren 2010, jag skulle börja högstadiet till hösten och hade bestämt mig för att jag skulle bli hälsosammare eftersom jag åt sötsaker varje dag och hade slutat med fotbollen som var min enda träning. Jag började skriva upp allt jag åt och blev skräckslagen när jag såg hur mycket "onyttigt" jag åt. Jag skrev upp exakta träningscheman för hur jag skulle träna varje vecka för att inte kunna smita undan.
Till en början kändes det bra. Vilken kick man fick när folk säger att man är duktig som tränar! Efter ett tag började jag känna mig ledsen och nedstämd istället. Jag kunde ju inte vara med kompisar längre för jag skulle ju hinna med alla mina träningsgrejer. Jag kände hur tvånget växte och glädje dog. Jag skrev in till KP (Kamratposten) och berättade att jag mådde dåligt över att jag kände träningstvång, det var mitt första rop på hjälp. Jag fick snabbt ett svar på mail om att jag borde söka hjälp. Det vågade jag såklart inte. Istället fortsatte jag mitt sjuka beteende och mådde allt sämre.
Efter att jag åkte med mamma till Berlin på höstlovet kom bomben. Under resan hade jag inte kunnat dölja mitt fiffel med maten, det blev tydligt för henne att jag inte mådde bra psykiskt. När vi kom hem berättade mina föräldrar om ätstörningsproblematik och sa att de hade sett att jag inte mår bra. Då förstod jag. Jag var inte bara ledsen. Jag var sjuk. På riktigt.
Sommaren 2010, jag skulle börja högstadiet till hösten och hade bestämt mig för att jag skulle bli hälsosammare eftersom jag åt sötsaker varje dag och hade slutat med fotbollen som var min enda träning. Jag började skriva upp allt jag åt och blev skräckslagen när jag såg hur mycket "onyttigt" jag åt. Jag skrev upp exakta träningscheman för hur jag skulle träna varje vecka för att inte kunna smita undan.
Till en början kändes det bra. Vilken kick man fick när folk säger att man är duktig som tränar! Efter ett tag började jag känna mig ledsen och nedstämd istället. Jag kunde ju inte vara med kompisar längre för jag skulle ju hinna med alla mina träningsgrejer. Jag kände hur tvånget växte och glädje dog. Jag skrev in till KP (Kamratposten) och berättade att jag mådde dåligt över att jag kände träningstvång, det var mitt första rop på hjälp. Jag fick snabbt ett svar på mail om att jag borde söka hjälp. Det vågade jag såklart inte. Istället fortsatte jag mitt sjuka beteende och mådde allt sämre.
Efter att jag åkte med mamma till Berlin på höstlovet kom bomben. Under resan hade jag inte kunnat dölja mitt fiffel med maten, det blev tydligt för henne att jag inte mådde bra psykiskt. När vi kom hem berättade mina föräldrar om ätstörningsproblematik och sa att de hade sett att jag inte mår bra. Då förstod jag. Jag var inte bara ledsen. Jag var sjuk. På riktigt.
Min resa under dessa år.
